Som min egna dagbok
Läsarsiffrorna är inga märkvärdiga, innehållet är inte alltid jätteintressant & bilderna är ofta dåliga. Jag bloggar inte för någon annans skull än för min egna & jag ber inte att alla ska läsa. Så för mig behöver det inte vara perfekt. Jag har valt att lägga mycket fokus på saker som har med olyckan att göra, jag har valt det medvetet. Det kanske är mitt sätt att bearbeta eller acceptera vad som hänt & om det då funkar med att skriva av sig, om både det & annat, så kanske jag ska göra det? Jag kräver inte att du läser, kommenterar, eller ens bryr dig om vad jag skriver, för jag skriver för min egna skull. För att jag mår bra av det & jag ibland behöver det. I stället för att sätta mig med en dagbok & skriva i sätter jag mig framför datorn, vilket för mig är svårt att se ett problem i. Det kanske kan låta tjatigt, onödigt & onitressant, men för mig är det viktigt & du behöver inte läsa ett ord av vad jag skriver. Jag sitter inte & gillar allas 100 selfies med 50 olika hashtags för att få uppmärksamhet. Jag väljer vad jag är intresserad av att läsa på facebook eller twitter & du kan göra precis samma här. Inget krav på något.